En av mina finaste vänner som alltid får mig på bra humör är min mormor och morfars hund Nanna. Jag följde med när de skulle hämta hem henne från uppfödaren i Kristianstad, och jag kommer ihåg hur livliga hennes syskon var. Hon var den tysta och lugna valpen. Hon var så söt, men självklart lite ledsen för att hon skulle skiljas från sin mamma och syskon. Sötnosen. 

 

Hon låg hela vägen hem sedan och spydde på mig (åksjuk). Idag är hon min bästa vän som jag passar när mormor och morfar åker iväg, hälsar på (hälsar ju självklart på mormor och morfar också) och hon följer med till stallet ibland. Hon sätter standarden för min framtida hund. Ska försöka övertyga mormor och morfar om att ta valpar på henne, så att hon alltid finns kvar hos mig.