Hade inte bangat.

Alltså hade någon sagt åt mig att flytta hit hade jag faktiskt bara gått med på det. Det är helt okej alltså. Dock tyckte jag stallet var lite löjligt för de 29 500 000 kronorna som de begär. Inte lite pengar där inte! Källa.
 

Boningshuset


Upplyst ridbana och stall med kontor ovanpå.


Poolhus.

Stall.

PUBLICERAT 2013-04-08 | 21:24:34 | KATEGORI I Fridas huvud | 0 Kommentarer
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Alltså hade någon sagt åt mig att flytta hit hade jag faktiskt bara gått med på det. Det är helt okej alltså. Dock tyckte jag stallet var lite löjligt för de 29 500 000 kronorna som de begär. Inte lite pengar där inte! Källa.
 

Boningshuset


Upplyst ridbana och stall med kontor ovanpå.


Poolhus.

Stall.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förbud mot mobilanvändning på hästryggen.

Pether Markne har startat en diskussion på sin facebooksida där han förespråkar att man ska förbjuda användandet av mobil (främst sms) till häst. Han berättar i Ridsport att han tycker att det är respektlöst, inte bara mot hästen i sig utan även mot andra ryttare på en tävlingsplats när man har nonchalerar hästens naturliga beteénde och koncentrerar sig på annat än just hästen. Han säger att han ska lyfta fram frågan till Ridsportsförbundet så att det förhoppningsvis kan bli förbjudet att använda mobilen till häst på tävlingplatser runt om i landet.
 
Jag tycker att det här är en klok regel. För mig är det ganska självklart att inte använda mobilen och jag gillar inte att prata i telefon eller smsa när jag sitter på Mårtens (eller någon annan hästs heller för den delen) rygg. Jag ogillar skarpt att avbryta en ritt för att svara när någon ringer och jag förespråkar heller inte att smsa på hästryggen.
 
Sedan ska jag inte kasta sten i glashus för jag vet att jag gör det ibland också. Jag har även en tendens att starta igång RunKeeper uppe på hästryggen, istället för på marken (främst för att jag glömmer faktiskt). Men jag tycker att det är en viktig fråga att lyfta fram, då det är ett utmärkt tillfälle för en olycka att hända. Speciellt om man då som Markne berättar sitter med båda händerna och smsar utan att ens hålla i tygeln. Vad gör man då om hästen springer iväg eller skyggar?
 
Allt för många litar blint på sin häst och använder argumentet att de har kontroll och känner hästen. Jag vet inte hur många gånger jag har hört människor som har sagt det. Problemet är kanske inte att hästen är okontrollerad eller att ryttaren inte känner sin häst, för när olyckan är framme gör det ingen skillnad. Det räcker med att hästen snubblar till och går ner på knä - har du då suttit med en mobil i händerna och inte haft en tanke på hästen är det en ganska stor sannolikhet att du åker av. En sådan liten grej kan bli en så stor sak.
 
I sommras ramlade en av tjejerna av ute i stallet för att hästen svängde fortare än vad hon hade tänkt. Hon slog sig riktigt illa och fick åka ambulans till sjukhuset. Det var inte för att hon inte kände hästen och inte hade kontroll på honom - det var helt enkelt en missuppfattning som slutade väldigt illa.
 
Tänk er allihopa för innan ni tar upp mobilen. Idag är det ganska vanligt att videoblogga
från hästryggen runt om på bloggarna. Det kan man ju också fundera på, hur säkert det är. 
 
         
PUBLICERAT 2013-02-27 | 11:13:00 | KATEGORI I Fridas huvud | 1 Kommentarer
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Pether Markne har startat en diskussion på sin facebooksida där han förespråkar att man ska förbjuda användandet av mobil (främst sms) till häst. Han berättar i Ridsport att han tycker att det är respektlöst, inte bara mot hästen i sig utan även mot andra ryttare på en tävlingsplats när man har nonchalerar hästens naturliga beteénde och koncentrerar sig på annat än just hästen. Han säger att han ska lyfta fram frågan till Ridsportsförbundet så att det förhoppningsvis kan bli förbjudet att använda mobilen till häst på tävlingplatser runt om i landet.
 
Jag tycker att det här är en klok regel. För mig är det ganska självklart att inte använda mobilen och jag gillar inte att prata i telefon eller smsa när jag sitter på Mårtens (eller någon annan hästs heller för den delen) rygg. Jag ogillar skarpt att avbryta en ritt för att svara när någon ringer och jag förespråkar heller inte att smsa på hästryggen.
 
Sedan ska jag inte kasta sten i glashus för jag vet att jag gör det ibland också. Jag har även en tendens att starta igång RunKeeper uppe på hästryggen, istället för på marken (främst för att jag glömmer faktiskt). Men jag tycker att det är en viktig fråga att lyfta fram, då det är ett utmärkt tillfälle för en olycka att hända. Speciellt om man då som Markne berättar sitter med båda händerna och smsar utan att ens hålla i tygeln. Vad gör man då om hästen springer iväg eller skyggar?
 
Allt för många litar blint på sin häst och använder argumentet att de har kontroll och känner hästen. Jag vet inte hur många gånger jag har hört människor som har sagt det. Problemet är kanske inte att hästen är okontrollerad eller att ryttaren inte känner sin häst, för när olyckan är framme gör det ingen skillnad. Det räcker med att hästen snubblar till och går ner på knä - har du då suttit med en mobil i händerna och inte haft en tanke på hästen är det en ganska stor sannolikhet att du åker av. En sådan liten grej kan bli en så stor sak.
 
I sommras ramlade en av tjejerna av ute i stallet för att hästen svängde fortare än vad hon hade tänkt. Hon slog sig riktigt illa och fick åka ambulans till sjukhuset. Det var inte för att hon inte kände hästen och inte hade kontroll på honom - det var helt enkelt en missuppfattning som slutade väldigt illa.
 
Tänk er allihopa för innan ni tar upp mobilen. Idag är det ganska vanligt att videoblogga
från hästryggen runt om på bloggarna. Det kan man ju också fundera på, hur säkert det är. 
 
         
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mina favorittidningar - Hippson v.s Tidningen Ridsport.

Jag har under några månaders tid funderat på vilken webtidning som är min favorit. Jag har valt mellan två olika stora tidningar - Hippson.se och Tidningen Ridsport.se och har inte riktigt kommit fram till vilken jag anser är bäst. Nu tror jag att jag äntligen har bestämt mig. 
 
 
Mina absoluta favorit är Hippson. Anledningen? Den är så enkel som att deras innehåll intresserar mig mer än vad Ridsports gör. De uppdaterar oftare, deras bloggare är mer aktiva och texterna är välskrivna. Jag hittar alltid något jag vill läsa om när jag skrollar i Hippson. Många av nyheterna som jag har skrivit om här i bloggen har jag hittat hos just Hippson. De är fantastiska på att hitta häftiga och roliga grejer som är grymt intressanta.
 
Bland deras ridövningar hittar man dessutom alltid något intressant. Det är lätt att söka bland dem med de olika nivåerna och diciplinerna. Stor tumme upp till det! Har jag lite dålig inspiration en dag, då jag inte vet alls vad jag ska rida, hittar jag alltid något som verkar skoj och givande där. Det är även ett bra tips för alla andra!
 
 
Men, Tidningen Ridsport ska inte vara ledsna, för det finns riktigt bra bitar där med. Är det nyheter som vad som har hänt i ridsportsvärlden är det ofta där jag tittar in. Det är dessutom hos dem som en av mina favoritbloggar är (dock ganska låg uppdatering), så jag försöker kika in där någon gång i veckan i alla fall. 
PUBLICERAT 2013-02-25 | 12:48:00 | KATEGORI I Fridas huvud | 0 Kommentarer
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag har under några månaders tid funderat på vilken webtidning som är min favorit. Jag har valt mellan två olika stora tidningar - Hippson.se och Tidningen Ridsport.se och har inte riktigt kommit fram till vilken jag anser är bäst. Nu tror jag att jag äntligen har bestämt mig. 
 
 
Mina absoluta favorit är Hippson. Anledningen? Den är så enkel som att deras innehåll intresserar mig mer än vad Ridsports gör. De uppdaterar oftare, deras bloggare är mer aktiva och texterna är välskrivna. Jag hittar alltid något jag vill läsa om när jag skrollar i Hippson. Många av nyheterna som jag har skrivit om här i bloggen har jag hittat hos just Hippson. De är fantastiska på att hitta häftiga och roliga grejer som är grymt intressanta.
 
Bland deras ridövningar hittar man dessutom alltid något intressant. Det är lätt att söka bland dem med de olika nivåerna och diciplinerna. Stor tumme upp till det! Har jag lite dålig inspiration en dag, då jag inte vet alls vad jag ska rida, hittar jag alltid något som verkar skoj och givande där. Det är även ett bra tips för alla andra!
 
 
Men, Tidningen Ridsport ska inte vara ledsna, för det finns riktigt bra bitar där med. Är det nyheter som vad som har hänt i ridsportsvärlden är det ofta där jag tittar in. Det är dessutom hos dem som en av mina favoritbloggar är (dock ganska låg uppdatering), så jag försöker kika in där någon gång i veckan i alla fall. 
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vi skapar hästarnas problem.

Jag har som många redan vet, x antal bloggar som jag läser varje dag. Paulinas är en av dem. Jag hittade till ett inlägg där hon skrivit om hur vi, psykiskt ger hästarna fel signaler och på så vis får dem att vara eller göra på ett visst vis. En elak häst är till exempel inte elak av naturen (det finns hästar som blir lite aggresiva när de har ont) utan det är vi som har gett den signaler som den inte förstår och den reagerar på ett aggresivt sätt.
 
När jag läste igenom kommentarerna så var det en tjej som tyckte att Paulina hade helt fel, då hennes häst var genuint rädd för att hoppa trots att hon gjorde allting rätt. Hon ifrågasatte tankesättet då hon inte tyckte att hon hade gjort något fel för att få hästen till att vara rädd för att hoppa. 
 
Jag tyckte att det var intressanta synsätt båda två och tänkte direkt tillbaka till Catharina Almroths clinic och träning som jag medverkade på under förra helgen. Hon förklarade nämligen att det inte är hästarna som bestämmer sig för hur de ska agera. Nu ska vi ju självklart tänka på att hästar är flyktdjur och på så vis flyr från det som dem tycker är läskigt och farligt. Men hur agerar vi när hästen intar flyktbeténde eller är rädd för något? 
 
Oftast trycker vi till med hälarna i sidorna för att liksom bevisa för hästen att det inte är farligt. Catharina, som är dressyrdomare högt i klasserna, berättade att hon ofta möter hästar som är rädda för domarbordet. Ryttaren reagerar då genom att trycka till lite extra med skänklarna, nästan lite bryskt för att visa hästen att det inte alls är farligt. Det vi inte vet är att vi då istället för att ha gett hästen signalen att det inte är farligt, har gett hästen signalen att det är superfarligt och hästen vill på så sätt absolut inte gå emot det där domarbordet.
 
Hon demostrerade även det dagen efter när det var en häst som var rädd för ett hörn i ridhuset. Ryttaren tog (såklart, vem hade inte?) så fort hon kände att hästen stod emot tag i yttertygeln, eftersom hästen skyggade inåt. Reaktionen mot det var ju dock inte att hästen följde med ytterhanden ut i hörnet - tvärt emot slängde den sig ännu mer inåt ridbanan istället. Catharina förklarade att hon istället skulle ta tag i innertygeln och när hon gjorde det, kunde hästen utan problem gå ut i hörnet. 
 
Oftast tänker vi helt enkelt bara fel, angående hästarnas beténden. Vi tänker att vi gör rätt, när vi i själva fallet gör helt fel. Det är inte lätt, verkligen inte, men för att börja någonstans måste vi svälja stoltheten och inse att det är vi som oftast är roten i hästars problem.
 
Under den här ritten var jag spänd och hårdhänt i min ridning,
vilket resulterade i att Mårten blev precis likadan.
 
Hade min häst varit rädd för att hoppa, hade jag till exempel ställt frågorna:
Gör jag verkligen rätt? Vad är det egentligen som skrämmer hästen? Är hästen rädd för hinder i sin helhet? För bommar på marken? För bomstöd? Hur reagerar hästen när den kommer nära ett hinder? Hur tänker jag när vi rider an mot ett hinder? Hur rider jag? Kryper jag ihop? Sitter jag upp? Trycker jag på lite extra? Rider jag helt som vanligt? Agerar hästen exakt likadant om någon annan sitter upp och inte vet om att hästen är rädd? Har hästen ont någonstans?
 
Det finns miljontals frågor att ställa sig när hästarna reagerar på något. Men den största frågan vi hela tiden måste ställa oss är vad vi gör för fel. Det är inte alltid vi som gör fel, men ofta, precis som Paulina skriver, är det vi som är anledningen till hästarnas problem. Även om vår avsikt är en helt annan.
PUBLICERAT 2013-02-20 | 14:59:00 | KATEGORI I Fridas huvud | 0 Kommentarer
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag har som många redan vet, x antal bloggar som jag läser varje dag. Paulinas är en av dem. Jag hittade till ett inlägg där hon skrivit om hur vi, psykiskt ger hästarna fel signaler och på så vis får dem att vara eller göra på ett visst vis. En elak häst är till exempel inte elak av naturen (det finns hästar som blir lite aggresiva när de har ont) utan det är vi som har gett den signaler som den inte förstår och den reagerar på ett aggresivt sätt.
 
När jag läste igenom kommentarerna så var det en tjej som tyckte att Paulina hade helt fel, då hennes häst var genuint rädd för att hoppa trots att hon gjorde allting rätt. Hon ifrågasatte tankesättet då hon inte tyckte att hon hade gjort något fel för att få hästen till att vara rädd för att hoppa. 
 
Jag tyckte att det var intressanta synsätt båda två och tänkte direkt tillbaka till Catharina Almroths clinic och träning som jag medverkade på under förra helgen. Hon förklarade nämligen att det inte är hästarna som bestämmer sig för hur de ska agera. Nu ska vi ju självklart tänka på att hästar är flyktdjur och på så vis flyr från det som dem tycker är läskigt och farligt. Men hur agerar vi när hästen intar flyktbeténde eller är rädd för något? 
 
Oftast trycker vi till med hälarna i sidorna för att liksom bevisa för hästen att det inte är farligt. Catharina, som är dressyrdomare högt i klasserna, berättade att hon ofta möter hästar som är rädda för domarbordet. Ryttaren reagerar då genom att trycka till lite extra med skänklarna, nästan lite bryskt för att visa hästen att det inte alls är farligt. Det vi inte vet är att vi då istället för att ha gett hästen signalen att det inte är farligt, har gett hästen signalen att det är superfarligt och hästen vill på så sätt absolut inte gå emot det där domarbordet.
 
Hon demostrerade även det dagen efter när det var en häst som var rädd för ett hörn i ridhuset. Ryttaren tog (såklart, vem hade inte?) så fort hon kände att hästen stod emot tag i yttertygeln, eftersom hästen skyggade inåt. Reaktionen mot det var ju dock inte att hästen följde med ytterhanden ut i hörnet - tvärt emot slängde den sig ännu mer inåt ridbanan istället. Catharina förklarade att hon istället skulle ta tag i innertygeln och när hon gjorde det, kunde hästen utan problem gå ut i hörnet. 
 
Oftast tänker vi helt enkelt bara fel, angående hästarnas beténden. Vi tänker att vi gör rätt, när vi i själva fallet gör helt fel. Det är inte lätt, verkligen inte, men för att börja någonstans måste vi svälja stoltheten och inse att det är vi som oftast är roten i hästars problem.
 
Under den här ritten var jag spänd och hårdhänt i min ridning,
vilket resulterade i att Mårten blev precis likadan.
 
Hade min häst varit rädd för att hoppa, hade jag till exempel ställt frågorna:
Gör jag verkligen rätt? Vad är det egentligen som skrämmer hästen? Är hästen rädd för hinder i sin helhet? För bommar på marken? För bomstöd? Hur reagerar hästen när den kommer nära ett hinder? Hur tänker jag när vi rider an mot ett hinder? Hur rider jag? Kryper jag ihop? Sitter jag upp? Trycker jag på lite extra? Rider jag helt som vanligt? Agerar hästen exakt likadant om någon annan sitter upp och inte vet om att hästen är rädd? Har hästen ont någonstans?
 
Det finns miljontals frågor att ställa sig när hästarna reagerar på något. Men den största frågan vi hela tiden måste ställa oss är vad vi gör för fel. Det är inte alltid vi som gör fel, men ofta, precis som Paulina skriver, är det vi som är anledningen till hästarnas problem. Även om vår avsikt är en helt annan.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

8 februari 2013

 
Tre namn du går under:
1. Frida
2. Friday
3. Frittioff
 
Tre saker som skrämmer dig:
1. Att någon av mina nära ska försvinna
2. Spindlar
3. Mörker
 
Tre saker som är typiskt dig:
1. Självständig
2. Ironi
3. Glömsk
 
Tre av dina favoritartister:
1. Coldplay
2. Mumford and Sons
3. The Sounds

Tre sanningar:
1. Jag hatar när människor är arga/sura på mig.
2. Jag går ständigt runt och tänker på min vikt.
3. Jag är väldigt upp och ner i ridmotivation. 

Tre av dina hobbys:
1. Fotografering
2. Ridning
3. Vänner

Tre saker du verkligen verkligen vill ha:
1. En egen inkomst.
2. En alldeles egen hund.
3. Cooper.
PUBLICERAT 2013-02-08 | 09:51:00 | KATEGORI I Fridas huvud | 0 Kommentarer
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 
Tre namn du går under:
1. Frida
2. Friday
3. Frittioff
 
Tre saker som skrämmer dig:
1. Att någon av mina nära ska försvinna
2. Spindlar
3. Mörker
 
Tre saker som är typiskt dig:
1. Självständig
2. Ironi
3. Glömsk
 
Tre av dina favoritartister:
1. Coldplay
2. Mumford and Sons
3. The Sounds

Tre sanningar:
1. Jag hatar när människor är arga/sura på mig.
2. Jag går ständigt runt och tänker på min vikt.
3. Jag är väldigt upp och ner i ridmotivation. 

Tre av dina hobbys:
1. Fotografering
2. Ridning
3. Vänner

Tre saker du verkligen verkligen vill ha:
1. En egen inkomst.
2. En alldeles egen hund.
3. Cooper.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det här får mig att verkligen ifrågasätta världens utveckling.

Jag såg en artikel på Tidningen Ridsport som berättade att det efter att ha smygfilmats på ett slakteri i England, kommit fram hur hemska förhållanden vissa hästar har det innan de slaktas. Jag gillar inte slakt av djur över huvud taget, då jag tycker att det ofta förekommer just sjuka orättvisor bland slakterierna när det gäller behandling av djur, men jag förstår att människor ändå väljer den utvägen för sin häst.
 
Jag tror dock inte alls att det här är vad de människorna förväntar sig. Hade jag valt att slakta en häst hade jag velat göra det på ett proffisionellt sätt där jag garanterat kan få veta att hästen inte kommer att få lida. Jag hade aldrig velat skicka hästen levande till ett slakthus (tänk paniken hos hästen när de måste känna allt lukt av död och blod?!) för att helt enkelt minimera risken att hästen blir illa behandlad.
 
Hur man kan bete sig som dessa män gör i den här filmen är för mig totalt obegripligt. Människor, män som kvinnor, som inte förstår djurs värde är väldigt små människor i mina ögon. Jag förstår inte hur man kan gå runt och tro att djur inte känner som människor. Och ännu värre, att inte bry sig om att de lider. Det för mig är det bland det värsta man kan göra mot ett djur. De må inte tala samma språk som vi, men öppnar vi ögonen så märker vi att de har så mycket att berätta bara genom deras sätt att vara.
 
Jag har länge varit kluven i frågan om att äta kött, men har helt enkelt insett att jag inte har möjligheterna att välja bort det då jag sällan är hemma och bestämmer min kost. Jag står dock fast vid att djur inte ska behandlas värre än människor (även om dessa också blir illa behandlade) och de ska helt enkelt ha BRA levnadsförhållanden. Sedan kan ju dessa förhållanden givetvis variera, beroende vad olika människor anses vara bra, men jag tycker definivit att vi bör höja standarden i Sverige, och resten av världen med ganska många snäpp.
 
 OBS! JAG VARNAR VERKLIGEN KÄNSLIGA TITTARE!
PUBLICERAT 2013-01-22 | 14:32:00 | KATEGORI I Fridas huvud | 0 Kommentarer
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag såg en artikel på Tidningen Ridsport som berättade att det efter att ha smygfilmats på ett slakteri i England, kommit fram hur hemska förhållanden vissa hästar har det innan de slaktas. Jag gillar inte slakt av djur över huvud taget, då jag tycker att det ofta förekommer just sjuka orättvisor bland slakterierna när det gäller behandling av djur, men jag förstår att människor ändå väljer den utvägen för sin häst.
 
Jag tror dock inte alls att det här är vad de människorna förväntar sig. Hade jag valt att slakta en häst hade jag velat göra det på ett proffisionellt sätt där jag garanterat kan få veta att hästen inte kommer att få lida. Jag hade aldrig velat skicka hästen levande till ett slakthus (tänk paniken hos hästen när de måste känna allt lukt av död och blod?!) för att helt enkelt minimera risken att hästen blir illa behandlad.
 
Hur man kan bete sig som dessa män gör i den här filmen är för mig totalt obegripligt. Människor, män som kvinnor, som inte förstår djurs värde är väldigt små människor i mina ögon. Jag förstår inte hur man kan gå runt och tro att djur inte känner som människor. Och ännu värre, att inte bry sig om att de lider. Det för mig är det bland det värsta man kan göra mot ett djur. De må inte tala samma språk som vi, men öppnar vi ögonen så märker vi att de har så mycket att berätta bara genom deras sätt att vara.
 
Jag har länge varit kluven i frågan om att äta kött, men har helt enkelt insett att jag inte har möjligheterna att välja bort det då jag sällan är hemma och bestämmer min kost. Jag står dock fast vid att djur inte ska behandlas värre än människor (även om dessa också blir illa behandlade) och de ska helt enkelt ha BRA levnadsförhållanden. Sedan kan ju dessa förhållanden givetvis variera, beroende vad olika människor anses vara bra, men jag tycker definivit att vi bör höja standarden i Sverige, och resten av världen med ganska många snäpp.
 
 OBS! JAG VARNAR VERKLIGEN KÄNSLIGA TITTARE!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hittade en lista

Hur har ditt 2012 varit? 
Skulle säga att det har varit både bra och dåligt. Mest bra! 
Vad önskar du att du gjort mer? 
Tränat (mig själv). 
Vad önskar du att du gjort mindre?
Grubblat!
Vem har du umgåtts med mest?
Nils, Jen, Anna, Alice, Hannah.
Bästa minnen från 2012? 
Studenten! Och första träningen för Sussi.
Är det något du har saknat 2012 som du vill ha år 2013?
Ett bra och roligt jobb.
Vem/Vilka/Vad saknade du?
Oj, jag har saknat mycket. Jobb, pengar, vänner. 
Tror du att år 2013 kommer blir bättre?
Jag hoppas på det, trots att jag har haft en fantastiskt år.
Vad gjorde dig riktigt glad under 2012?
En massa saker! 
Har du några löften för år 2013?
Jag har satt löften, men vill hellre se dem som mål.
Vad ser du mest framemot med år 2013?
Jag ser fram emot ett år där allt är en vit duk för mig. Jag kan göra vad jag vill (nästan).
En låt som påmminer dig om 2012?
Don't let it break your heart - Coldplay.
Det bästa du har åstadkommit det föregående året? 
Jag tog studenten med inte bara ok betyg. Med bra betyg!
Vad hoppas du inträffar 2013:
Jag hoppas att jag hittar ett jobb där jag kan trivas. Att mina nära och kära får hålla sig friska, att jag och min häst når nya mål och även där, att vi håller oss friska. Jag hoppas att jag växer i ridningen, och även som person. Året må inte ha börjat på bästa vis, men jag hoppas att jag lär mig utefter vägen och kommer fram som en starkare och klokare människa. Jag hoppas även att folk omkring mig inser det så vi kan hjälpa varandra.
PUBLICERAT 2013-01-13 | 12:45:00 | KATEGORI I Fridas huvud | 0 Kommentarer
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hur har ditt 2012 varit? 
Skulle säga att det har varit både bra och dåligt. Mest bra! 
Vad önskar du att du gjort mer? 
Tränat (mig själv). 
Vad önskar du att du gjort mindre?
Grubblat!
Vem har du umgåtts med mest?
Nils, Jen, Anna, Alice, Hannah.
Bästa minnen från 2012? 
Studenten! Och första träningen för Sussi.
Är det något du har saknat 2012 som du vill ha år 2013?
Ett bra och roligt jobb.
Vem/Vilka/Vad saknade du?
Oj, jag har saknat mycket. Jobb, pengar, vänner. 
Tror du att år 2013 kommer blir bättre?
Jag hoppas på det, trots att jag har haft en fantastiskt år.
Vad gjorde dig riktigt glad under 2012?
En massa saker! 
Har du några löften för år 2013?
Jag har satt löften, men vill hellre se dem som mål.
Vad ser du mest framemot med år 2013?
Jag ser fram emot ett år där allt är en vit duk för mig. Jag kan göra vad jag vill (nästan).
En låt som påmminer dig om 2012?
Don't let it break your heart - Coldplay.
Det bästa du har åstadkommit det föregående året? 
Jag tog studenten med inte bara ok betyg. Med bra betyg!
Vad hoppas du inträffar 2013:
Jag hoppas att jag hittar ett jobb där jag kan trivas. Att mina nära och kära får hålla sig friska, att jag och min häst når nya mål och även där, att vi håller oss friska. Jag hoppas att jag växer i ridningen, och även som person. Året må inte ha börjat på bästa vis, men jag hoppas att jag lär mig utefter vägen och kommer fram som en starkare och klokare människa. Jag hoppas även att folk omkring mig inser det så vi kan hjälpa varandra.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Den bästa vännen som finns.

Ni vet de dagarna då allting bara krånglar, när ingenting blir som det ska och man är på det sämsta humöret och vill helst bara sitta själv och vara nere hela dagen? Jag hade en sådan dag igår. Vaknade dåligt, mådde dåligt, blev ledsen över en kommentar och åkte till stallet för att göra det nödvändiga. Allting blev fel, fel, fel.
 
Jag blev övertygad om att rida en runda som jag gick med på. Min häst behöver motion, trots att jag har en dålig dag. Under tiden jag gjorde i ordning Mårten, var det precis som om han gjorde allt för att försöka muntra upp mig. Mulen som vanligvis alltid letar efter gotte och tror att handen är morötter och försöker äta upp den, la sig stilla i min hand. Utan att försöka hitta mat, utan att försöka suga in fingrarna för att se om de är goda, la han mulen i min hand. Han kröp nära, ställde sig försiktigt med huvudet i min famn om bara stod där. Precis som om han försökte trösta mig. 
 
Det var då jag insåg, att han verkligen är den bästa vännen på jorden. Och jag blev faktiskt chockad. Aldrig har han gjort något sådant. Men igår tröstade han mig när jag behövde det som mest. Det är i alla fall vad jag vill tro, för jag kan slå vad om att han idag kommer vara precis lika glad och go som vanligt. 
 
<3
PUBLICERAT 2013-01-11 | 15:58:00 | KATEGORI I Fridas huvud | 1 Kommentarer
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ni vet de dagarna då allting bara krånglar, när ingenting blir som det ska och man är på det sämsta humöret och vill helst bara sitta själv och vara nere hela dagen? Jag hade en sådan dag igår. Vaknade dåligt, mådde dåligt, blev ledsen över en kommentar och åkte till stallet för att göra det nödvändiga. Allting blev fel, fel, fel.
 
Jag blev övertygad om att rida en runda som jag gick med på. Min häst behöver motion, trots att jag har en dålig dag. Under tiden jag gjorde i ordning Mårten, var det precis som om han gjorde allt för att försöka muntra upp mig. Mulen som vanligvis alltid letar efter gotte och tror att handen är morötter och försöker äta upp den, la sig stilla i min hand. Utan att försöka hitta mat, utan att försöka suga in fingrarna för att se om de är goda, la han mulen i min hand. Han kröp nära, ställde sig försiktigt med huvudet i min famn om bara stod där. Precis som om han försökte trösta mig. 
 
Det var då jag insåg, att han verkligen är den bästa vännen på jorden. Och jag blev faktiskt chockad. Aldrig har han gjort något sådant. Men igår tröstade han mig när jag behövde det som mest. Det är i alla fall vad jag vill tro, för jag kan slå vad om att han idag kommer vara precis lika glad och go som vanligt. 
 
<3
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Serietidningar och barndomsminnen.

 
Kommer ni ihåg när man var yngre och alltid satte sig i klubbis på ridklubben och läste hästtidningar? Min Häst och Wendy hade vi mest utav på min klubb. Vi brukade sitta och skratta åt bilderna i Wendy, då de alltid var så konstigt målade. Jag prenumererade på Min Häst och tyckte det var skoj att läsa de gamla Min Hästtidningarna. Från årtal innan jag ens vart född själv. 
 
Och inte vore det något speciellt med det nu när man tänker tillbaka, bara det att jag fortfarande prenumererar på Min Häst. Det är lite töntigt sådär, och jag har funderat på att säga upp den flera gånger. Men det är något som skär i hjärtat på mig varje gång jag tänker på det. Jag kan inte säga upp min barndomspremunation ännu. Så jag njuter av den varje gång den hamnar i brevlådan! Jag älskar att krypa upp i sängen och sitta och läsa igenom alla serier.
 
 
Min pappa älskar Min Häst. Han brukar hinna läsa den innan mig när den kommer. Vi har under åren fastnat speciellt för Freddie på Firefoot farm (säkert många andra gjort också) och det är enligt oss deras bästa serie någonsin. Vi blir helt exalterade när vi ser att Freddie är med i tidningen och brukar prata om vad som kan hända osv. Det är rätt roligt och också en av anledningarna till varför jag väljer att fortsätta prenumerera, trots att det är lite töntigt ;)
 


PUBLICERAT 2013-01-09 | 10:27:00 | KATEGORI I Fridas huvud | 0 Kommentarer
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 
Kommer ni ihåg när man var yngre och alltid satte sig i klubbis på ridklubben och läste hästtidningar? Min Häst och Wendy hade vi mest utav på min klubb. Vi brukade sitta och skratta åt bilderna i Wendy, då de alltid var så konstigt målade. Jag prenumererade på Min Häst och tyckte det var skoj att läsa de gamla Min Hästtidningarna. Från årtal innan jag ens vart född själv. 
 
Och inte vore det något speciellt med det nu när man tänker tillbaka, bara det att jag fortfarande prenumererar på Min Häst. Det är lite töntigt sådär, och jag har funderat på att säga upp den flera gånger. Men det är något som skär i hjärtat på mig varje gång jag tänker på det. Jag kan inte säga upp min barndomspremunation ännu. Så jag njuter av den varje gång den hamnar i brevlådan! Jag älskar att krypa upp i sängen och sitta och läsa igenom alla serier.
 
 
Min pappa älskar Min Häst. Han brukar hinna läsa den innan mig när den kommer. Vi har under åren fastnat speciellt för Freddie på Firefoot farm (säkert många andra gjort också) och det är enligt oss deras bästa serie någonsin. Vi blir helt exalterade när vi ser att Freddie är med i tidningen och brukar prata om vad som kan hända osv. Det är rätt roligt och också en av anledningarna till varför jag väljer att fortsätta prenumerera, trots att det är lite töntigt ;)
 


---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

How lucky am I?

Ibland, när jag är ute och rider på min fina häst kan jag verkligen känna att jag är världens lyckligaste lottade människa. Inte bara för att jag har en fantastisk häst, kärleksfull pojkvän, bästa föräldrarna, coolaste släktingarna och härligaste vännerna - utan även för allt som är runt omkring. Hur lyckligt lottad just jag är, som kan ha det så bra som jag har det. Och som om det inte vore nog med allt det, står jag i ett mysigt stall, med en fantastisk hyresfamilj som stöttar i alla lägen och med ridvägar med finaste utsikten. Kan det verkligen bli bättre?
 


PUBLICERAT 2013-01-08 | 12:41:00 | KATEGORI I Fridas huvud | 0 Kommentarer
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ibland, när jag är ute och rider på min fina häst kan jag verkligen känna att jag är världens lyckligaste lottade människa. Inte bara för att jag har en fantastisk häst, kärleksfull pojkvän, bästa föräldrarna, coolaste släktingarna och härligaste vännerna - utan även för allt som är runt omkring. Hur lyckligt lottad just jag är, som kan ha det så bra som jag har det. Och som om det inte vore nog med allt det, står jag i ett mysigt stall, med en fantastisk hyresfamilj som stöttar i alla lägen och med ridvägar med finaste utsikten. Kan det verkligen bli bättre?
 


---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hur vi blint älskar våra hästar som om vi vore tio år igen.

Har ni tänkt på en sak? Nästintill alla vi som äger en häst, tycker att det är den bästa hästen i världen, och kan oftast inte förstå varför alla andra inte tycker precis som vi. Vi påpekar att vår häst minsann är finast, bäst och snällast. Inte kan det väl finnas någon annan som är bättre än just ens alldeles egen häst? Känner ni igen er? 
 
Det är likadant med alla djur egentligen. Men hästar är det så påtagligt med. Jag vet när man var yngre, och nästan kunde bli arg på sina kamrater för att de inte tyckte att den hästen man själv hade som favorit var den bästa på ridskolan. Hur kunde alla andra vara så korkade liksom?! Och när man tänker tillbaka på det, så skrattar man till och tänker "tur att vi växte upp och inte håller på med sådant trams längre!". Men har vi verkligen blivit bättre?
 
Jag vet att jag fortfarande går runt och tänker att det inte kan finnas en snällare häst i världen än Mårten. Men min kompis som har en minst lika snäll häst hon (fast inte som Mårten, såklart), hon tycker att hennes är den snällaste i världen - utan tvekan. 
 
 
Det är lite roligt det där, att vi tror att vi har växt upp så mycket. När vi egentligen bara är kvar på samma ställe, bara att vi inte erkänner det själva. När vi så blint tror på alla ord vi intalar oss, utan att egentligen se. Men, vad gör det egentligen? Alla andra som har lika snälla hästar som Mårten, får tycka att de har den snällaste hästen om de vill. Jag vet ju att jag har det, innerst inne. ;)
PUBLICERAT 2013-01-08 | 09:29:00 | KATEGORI I Fridas huvud | 0 Kommentarer
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Har ni tänkt på en sak? Nästintill alla vi som äger en häst, tycker att det är den bästa hästen i världen, och kan oftast inte förstå varför alla andra inte tycker precis som vi. Vi påpekar att vår häst minsann är finast, bäst och snällast. Inte kan det väl finnas någon annan som är bättre än just ens alldeles egen häst? Känner ni igen er? 
 
Det är likadant med alla djur egentligen. Men hästar är det så påtagligt med. Jag vet när man var yngre, och nästan kunde bli arg på sina kamrater för att de inte tyckte att den hästen man själv hade som favorit var den bästa på ridskolan. Hur kunde alla andra vara så korkade liksom?! Och när man tänker tillbaka på det, så skrattar man till och tänker "tur att vi växte upp och inte håller på med sådant trams längre!". Men har vi verkligen blivit bättre?
 
Jag vet att jag fortfarande går runt och tänker att det inte kan finnas en snällare häst i världen än Mårten. Men min kompis som har en minst lika snäll häst hon (fast inte som Mårten, såklart), hon tycker att hennes är den snällaste i världen - utan tvekan. 
 
 
Det är lite roligt det där, att vi tror att vi har växt upp så mycket. När vi egentligen bara är kvar på samma ställe, bara att vi inte erkänner det själva. När vi så blint tror på alla ord vi intalar oss, utan att egentligen se. Men, vad gör det egentligen? Alla andra som har lika snälla hästar som Mårten, får tycka att de har den snällaste hästen om de vill. Jag vet ju att jag har det, innerst inne. ;)
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

En ständigt återkommande fråga.

En sak som jag har funderat mycket på genom åren som hästägare är hur hästarna egentligen tyr sig till oss. En sak är ju säkert - ju mer vi umgås med dem, desto närmare dem kommer vi. Men varför är det så? Skulle en häst göra allt för sin ryttare som vi ofta säger? Litar de på oss? Och i så fall, litar de på oss som människa, eller som hästkamrat? Jag har hur många frågor som helst när det gäller just hur hästar ser på oss människor. Det värsta är, vem har svaren?
 
Mårten är som jag visat på film (och genom text för den delen) väldigt bra på det sättet att han följer mig och lyssnar på mig. Det som jag dock inte vet är varför. Är han rädd för mig? Är jag högre i rang än honom och det är därför han följer mig? Är det för att jag ger honom mat? Vatten? Kärlek?
 
Jag och en kompis har provat det där lite, när vi var ensamma i ett ridhus med honom lös en gång. Hon hade morötter - jag hade ingenting. I början följde Mårten mig som vanligt, men när han tröttnade eller insåg att min vän hade en morot så gick han till henne istället och följde henne. Efter en stund efter att hennes morötter tagit slut, kom han tillbaka till mig. Vi fann egentligen aldrig någon anledning till varför han gjorde så (mer än att han ville åt morötterna då, såklart) och det grämer mig lite.
 
Det är ju klart att jag vill att Mårten ska vilja följa mig. Att han ser mig som en ledare, en typ av hästkompis, någon som han kan söka skydd hos. Men man märker att han gör även det med andra. Han är inte en sådan häst som bara en person kan hantera, utan tvärt om så skulle nog vem som helst kunna ta hand om honom. 
 
 
Ännu en faktor i just det här är att Mårten och jag (tycker jag) har utvecklat en närmare relation sedan jag flyttade till Hågeryd. Jag upplever att vi kan leka på ett annat sätt nu. Jag kan schasa iväg honom för att sedan kalla in honom igen. Han slutar oftast inte att helt plötsligt följa mig som förr, utan han följer mig vart jag går även om det är någon eller något annat i närheten. Hamnar han på efterkälken så springer han ikapp. Han gör det jag gör helt enkelt. 
 
Vi har på något vis kommit närmare varandra sedan flytten, men jag vet egentligen inte varför. Han brukar lukta på min hand när jag leder honom, speciellt om han blir lite spänd. Han har även en tendens att försöka krypa nära inpå när han blir rädd och spänd - som att jag ska skydda honom. Och jag vet inte varför. Jag har fått höra att han luktar på mig för att se hur min puls är. Känna av om jag är spänd och otrygg. Och det kan jag gå med på, då han oftast lugnar ner sig när han gjort det.
 
Jag har så galet mycket frågor, när det gäller hästars beteende mot oss människor.
Jag vet hur de behandlar varandra, till viss del i alla fall. Men oss då?
 
 
Är det någon som har svar på någon av alla dessa frågor, så tveka inte att skriva!
PUBLICERAT 2013-01-07 | 12:25:00 | KATEGORI I Fridas huvud | 1 Kommentarer
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
En sak som jag har funderat mycket på genom åren som hästägare är hur hästarna egentligen tyr sig till oss. En sak är ju säkert - ju mer vi umgås med dem, desto närmare dem kommer vi. Men varför är det så? Skulle en häst göra allt för sin ryttare som vi ofta säger? Litar de på oss? Och i så fall, litar de på oss som människa, eller som hästkamrat? Jag har hur många frågor som helst när det gäller just hur hästar ser på oss människor. Det värsta är, vem har svaren?
 
Mårten är som jag visat på film (och genom text för den delen) väldigt bra på det sättet att han följer mig och lyssnar på mig. Det som jag dock inte vet är varför. Är han rädd för mig? Är jag högre i rang än honom och det är därför han följer mig? Är det för att jag ger honom mat? Vatten? Kärlek?
 
Jag och en kompis har provat det där lite, när vi var ensamma i ett ridhus med honom lös en gång. Hon hade morötter - jag hade ingenting. I början följde Mårten mig som vanligt, men när han tröttnade eller insåg att min vän hade en morot så gick han till henne istället och följde henne. Efter en stund efter att hennes morötter tagit slut, kom han tillbaka till mig. Vi fann egentligen aldrig någon anledning till varför han gjorde så (mer än att han ville åt morötterna då, såklart) och det grämer mig lite.
 
Det är ju klart att jag vill att Mårten ska vilja följa mig. Att han ser mig som en ledare, en typ av hästkompis, någon som han kan söka skydd hos. Men man märker att han gör även det med andra. Han är inte en sådan häst som bara en person kan hantera, utan tvärt om så skulle nog vem som helst kunna ta hand om honom. 
 
 
Ännu en faktor i just det här är att Mårten och jag (tycker jag) har utvecklat en närmare relation sedan jag flyttade till Hågeryd. Jag upplever att vi kan leka på ett annat sätt nu. Jag kan schasa iväg honom för att sedan kalla in honom igen. Han slutar oftast inte att helt plötsligt följa mig som förr, utan han följer mig vart jag går även om det är någon eller något annat i närheten. Hamnar han på efterkälken så springer han ikapp. Han gör det jag gör helt enkelt. 
 
Vi har på något vis kommit närmare varandra sedan flytten, men jag vet egentligen inte varför. Han brukar lukta på min hand när jag leder honom, speciellt om han blir lite spänd. Han har även en tendens att försöka krypa nära inpå när han blir rädd och spänd - som att jag ska skydda honom. Och jag vet inte varför. Jag har fått höra att han luktar på mig för att se hur min puls är. Känna av om jag är spänd och otrygg. Och det kan jag gå med på, då han oftast lugnar ner sig när han gjort det.
 
Jag har så galet mycket frågor, när det gäller hästars beteende mot oss människor.
Jag vet hur de behandlar varandra, till viss del i alla fall. Men oss då?
 
 
Är det någon som har svar på någon av alla dessa frågor, så tveka inte att skriva!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vad är en bra blogg för mig?

Ja, vad är en bra blogg? Vad får oss att stanna kvar på en blogg och läsa inlägg efter inlägg dag efter dag? Något som jag (och säkert många med mig) tycker är riktigt viktigt är en snygg design. Det är inte många gånger som jag har läst en blogg som har en tråkig och rent ut sagt ful design. Det är självfallet en smakfråga, men jag tycker att man brukar se vilka bloggar som bryr sig om utseendet och vilka som inte gör det.
 
Det som är lite tråkigt med just den biten är att många personer som säkertligen skriver superbra och väl läsvärda inlägg förlorar många läsare bara för att de inte har kunskapen om hur man kodar. Dock kan jag inte tycka att det är en bra ursäkt länge, eftersom www.designadinblogg.se finns och guidar dig precis hur du ska göra. 
 
En annan sak som är väldigt viktig för mig är läsvärda inlägg. Jag vill ha inlägg som är intressanta och välskrivna och inte bara ihophaffsade. Jag vill dessutom inte läsa milslånga inlägg varje dag, utan kunna bläddra igenom bloggen dagar som jag inte har tid eller lust att läsa mycket, och ändå ha något kortare att läsa.
 
Jag vill kunna gå in på en blogg och inse att jag har massa inlägg att läsa. Jag vill ha en bra uppdatering och inte ett inlägg då och då. Oftast tycker jag att det är förståeligt varför många slutar blogga när de får upp läsarantalet, då jag tror att många faller för trycket att alltid ha just läsvärda och intressanta inlägg - varje dag. De som tjänar pengar på bloggen har ju en annan anledning att blogga än just för att tillfredsställa alla andra, och klarar troligen av pressen bättre pga det. 
 
Man kräver mycket som bloggläsare men inser inte hur mycket jobb det blir för alla bloggare. Jag själv har aldrig tänkt på det innan, förrän nu när jag har en egen blogg. Dock är jag fortfarande lika kräsen när det gäller andra bloggar, trots att jag vet hur mycket arbete och tid det kräver.
 
En av mina stora favoritbloggar, warnmarks.se
PUBLICERAT 2013-01-04 | 11:07:00 | KATEGORI I Fridas huvud | 1 Kommentarer
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ja, vad är en bra blogg? Vad får oss att stanna kvar på en blogg och läsa inlägg efter inlägg dag efter dag? Något som jag (och säkert många med mig) tycker är riktigt viktigt är en snygg design. Det är inte många gånger som jag har läst en blogg som har en tråkig och rent ut sagt ful design. Det är självfallet en smakfråga, men jag tycker att man brukar se vilka bloggar som bryr sig om utseendet och vilka som inte gör det.
 
Det som är lite tråkigt med just den biten är att många personer som säkertligen skriver superbra och väl läsvärda inlägg förlorar många läsare bara för att de inte har kunskapen om hur man kodar. Dock kan jag inte tycka att det är en bra ursäkt länge, eftersom www.designadinblogg.se finns och guidar dig precis hur du ska göra. 
 
En annan sak som är väldigt viktig för mig är läsvärda inlägg. Jag vill ha inlägg som är intressanta och välskrivna och inte bara ihophaffsade. Jag vill dessutom inte läsa milslånga inlägg varje dag, utan kunna bläddra igenom bloggen dagar som jag inte har tid eller lust att läsa mycket, och ändå ha något kortare att läsa.
 
Jag vill kunna gå in på en blogg och inse att jag har massa inlägg att läsa. Jag vill ha en bra uppdatering och inte ett inlägg då och då. Oftast tycker jag att det är förståeligt varför många slutar blogga när de får upp läsarantalet, då jag tror att många faller för trycket att alltid ha just läsvärda och intressanta inlägg - varje dag. De som tjänar pengar på bloggen har ju en annan anledning att blogga än just för att tillfredsställa alla andra, och klarar troligen av pressen bättre pga det. 
 
Man kräver mycket som bloggläsare men inser inte hur mycket jobb det blir för alla bloggare. Jag själv har aldrig tänkt på det innan, förrän nu när jag har en egen blogg. Dock är jag fortfarande lika kräsen när det gäller andra bloggar, trots att jag vet hur mycket arbete och tid det kräver.
 
En av mina stora favoritbloggar, warnmarks.se
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

RSS 2.0