Det känns som själen bara är ett stort tomt hål, som består av ännu fler små hål. Och jag försöker envist fylla upp det där hålet med något, eller någon. Men det rinner liksom igenom fortare än vad jag hinner fylla på. Det känns som jag kämpar i motvind. Som att allt jag gör egentligen inte gör någon skillnad, för jag är inte värd att älska ändå.

Jag vill bara att han ska tycka om mig. Att han ska vilja vara med mig. Att han längtar efter mig, saknar mig lika mycket som jag gör honom. Jag förstår ju att han inte kan göra det. Att han omöjligt kan tycka om någon som mig. Vem är jag att tro att jag skulle förtjäna honom? Vem är jag att försöka intala mig att jag är omtyckt, precis som jag vill.

Det är så korkat hela grejen, att tro att jag någonsin skulle vara värd mer. Att jag någonsin skulle förtjäna bättre.

Kanske bara skulle låta det där hålet eka tomt. Bara låta det sluka mig hel.