I helgen har jag varit på träningsläger uppe på hemmaklubben med massa goa kompisar. Två ridpass om dagen och sedan friskismat och de andra tjejerna har även tränat en hel del duktiga som dem är. Tänkte faktiskt inte berätta om ridpassen i detalj då jag känner att jag inte orkar, så jag nämner väl bara lite kortfattat om allting.

Lördag:
Vi började dagen med ett dressyrpass och då vi bara var två stycken när vi red blev det väldigt mycket träning hela tiden. Mårten kändes helt ok passet igenom, men bättrade sig mot slutet av passet och då kändes han jättefin och lydig. På eftermiddagen sedan skulle vi hoppträna, och Mårten som inte har den bästa konditionen tyckte inte det var speciellt roligt. Men han skötte sig väl, sprang med huvudet upp i vädret och brydde sig inte så mycket om mig men det blev bättre framåt slutet trots att det var långt ifrån bra.

Söndag:
Vi hade samma upplägg som på lördagen med dressyr på förmiddagen och hoppning på eftermiddagen, så vid halv nio påbörjade vi åter igen ett hårt dressyrpass. Dock kändes Mårten mjukare och lite medgörligare än dagen innan, men sen blev jag irriterad över en icke hästreleterad sak och då började han spänna sig och då blir det som att rida på en stålplanka. Han studsar bara upp och ner och springer med huvudet uppe i luften med spikrak hals och vill inte alls lyssna. Men jag får skylla mig själv då det var mitt fel från början. Dock lossnade han lite efter galoppen sedan tyckte jag. 

Vid hoppningen sedan på eftermiddagen kände jag att jag varken orkade eller hade någon speciell lust till att träna. Till råga på allt skulle vi hoppa en bana med stilbedömning vilket aldrig varit min starka sida, men det var bara att bita ihop och rida. Framridningen och framhoppningen kändes verkligen jättedålig. Fick inte igenom någonting och jag kände mig mer eller mindre apatisk. Sista hindret på framhoppningen kändes dock helt anorlunda och bra då han verkligen tog i och hoppade upp sig riktigt fint. Efter det blev det bättre tycker jag. Fick i vilket fall ihop en bra runda med jämnt tempo vilket är min och Mårtens svaga sida och fina vägar. Min sits måste förbättras men har inte jobbat alls på den under tiden jag har haft Mårten, men nu känner jag att det kanske är på tiden... Nu vet jag i alla fall vad jag behöver öva på så nu kan jag göra upp en planering utefter det. Känns skönt.

Jag funderar dagligen på det här med god hästhållning. Alla pratar alltid om god hästhållning och att vi ska vara noga med att lyssna på vad det är våra hästar vill och vad de vill berätta för oss. Men hur många gör det egentligen?

Jag ska inte peka finger åt någon eller nämna några namn, men jag har sett en hel del olika hästmänniskor genom åren. Det finns de som försöker fjäska sig in hos sina hästar genom mat och godsaker, sen finns det de som försöker skapa respekt för människan genom att straffa hästen med slag och sparkar så fort den gör något som vi tycker är fel, och självfallet finns det tusentals mellanting mellan dessa två olika typer av hästmänniskor.

Jag skulle nog vilja se mig som någon slags mellantingmänniska i det fallet faktiskt. Jag upplever inte mig själv som att jag slår hästar, trots att jag i vissa få fall kan smälla till en häst om jag anser att den gjort något som inte är okej (vilket betyder om de bits eller sparkas för att skada en människa utan anledning enligt oss). Jag kan nypa min häst lite i läppen om han naffsar efter fingrarna hela tiden och jag kan höja rösten om han är påväg att göra något som han inte får. Men samtidigt vill jag tillåta mycket av hästens beteende för att de är just hästar. Jag skulle i en perfekt värld där ingen blev skadad vilja låta hästarna sparkas och bitas och vara hästar för att de är djur som inte tänker som vi människor gör. De tänker inte "nu ska jag jävlas som satan med henne/honom så jag ska bita och sparka henne/honom gul och blå!". Det är vi som tänker så. Inte dem. Det ligger i deras natur att försvara sig genom att bitas och sparkas, och om en häst nu gör det, då finns det en anledning till detta. Varför ska vi då bestraffa dem för något som är en självklarhet för dem själva?

Jag är väldigt okej med mycket gällande min häst utan att tappa rang. Jag vill inte att min häst ska se mig som en farlig och hemsk varelse som han bör och ska vara rädd för. Jag vill att min häst ska se mig som en kompis, som någon som han kan älska och ha roligt med - men, på mina villkor. Jag ska vara ledaren i flocken och jag ska ha högst rang.

Jag tillåter alltså min häst att klia sig på mig, inte hela tiden, men ibland för att det är så hästar gör. Hästkompisar kliar varandra, och då gör jag det med min häst också. Sen är jag inte korkad och låter honom klia sig på mig när, hur och var han vill. Jag har mina tillfällen då jag tycker det är okej, och det tror jag faktiskt att min häst också vet för det är bara då han försöker klia sig. En sån liten sak tror jag kan ha stor betydelse faktiskt, för det känns som att min häst på något vis har fått respekten för mig, men samtidigt ser mig som en kompis som han kan finna trygghet hos.

Jag frågade en kompis varför hon trodde att han alltid luktade på min hand när vi var ute och gick, och hon sa att det troligen var för att känna av min puls. För att känna om det var värt att bli rädd för någonting, och efter att hon berättade det kändes det så himla självklart för visst är det nog precis som hon sa! Varje gång Mårten spänner till och inte riktigt vet om han ska bli rädd eller inte, luktar han på min hand och blir sedan lugn igen. Hon berättade även att jag troligen har ett lugn som han påverkas av vilket också gör honom lika lugn. Visst för att alla hästar är känsliga, så tror jag att min är ovanligt känslig för vad jag känner. Är jag arg blir han spänd som en fiolsträng och motsträvig, medan han om jag är på ett bra humör är världens goaste lilla häst.

Här om dagen kom det fram en pappa till en ridande tjej i mitt stall och tittade lite när jag klippte Mårtens hovskägg. Hans kommentar var "jag hade aldrig satt mig sådär nära hästens hovar!". Och det enda jag fick upp i huvudet, vilket också blev mitt svar var att om jag inte litar på min häst, hur ska han då lita på mig? Och visst vet jag att det kan hända även de snällaste hästarna att de blir rädda och sparkar till, men samtidigt tror jag att min häst bryr sig så mycket att han inte vill skada mig. Sen kan det alltid hända olyckor, men det kan det även hända den mest försiktiga människan.

En kompis har kommenterat mitt lugn med att hon vill vara lika naivt orädd som jag är, och först visste jag inte riktigt om jag skulle ta det som något bra eller dåligt. Men sen när jag tänkte lite djupare på det insåg jag att det inte är så att jag är naivt orädd för allting, det är snarare så att jag försöker se allt på ett realistiskt sätt. Jag har också varit den där personen som låg hemma i sängen och nästan grät för att jag var så rädd att något hemskt skulle hända. Men sen kom den dagen då jag insåg att det inte är någon mening att gråta över saker som inte har hänt, just för att de kanske aldrig kommer hända ändå. Varför ska man fundera och var rädd över saker i framtiden när vi lever i nuet? Man kanske inte ska vara helt oförberedd på saker som komma skall, men jag kände att jag ville leva ett lyckligt liv i nuet, där jag inte är rädd för att bli överkörd när jag går på trotoaren eller rider min häst barbacka i skogen med tanke på hur rädd han kan bli och kasta av mig. Jag vill leva ett liv där jag lever på riktigt och inte missar någonting för att jag var rädd. Jag vill inte vakna en morgon när det är försent och tänka "tänk om".

Vi gör alla misstag, och det är så vi lär oss bäst. Det vi kommer ihåg allra mest är det vi har kämpat med och sedan lyckats. För det vi klarade direkt utan någon större ansträngning, vad gav det oss, egentligen? Jag tror att min häst mår bra av att få göra lite som han vill, utan att det ska gå överstyr. Men jag vet också att många tycker mitt sätt att se på hästar och vår hästhållning är osund för både människan och hästen. Och kanske blir det så att min häst respekterar mig mer än vad han kommer respektera alla andra, men gör det verkligen så mycket, då? Vad gör det att han följer mig och ingen annan, när det är jag som kommer vara vid hans sida livet ut? Är det verkligen osunt att både han och jag lever lyckliga med varandra, då?

Nu har jag inte skrivit här på väldigt länge. Varför vet jag faktiskt inte. Har nog helt enkelt bara glömt bort to be honest. I vilket fall som helst, tiden har gått fort och jag har hunnit med en hel del. Efter senaste inlägget har jag varit iväg i Skåne på en musikfestival och då stod Mårten bara och vilade de dagarna, bortsett från en dag när ridskolan fick lov att låna honom till en lektion.

Vilket fall som helst, när jag kom hem var jag inte sådär jättesugen på att rida eftersom det hade känts som vi var i en svacka precis innan jag åkte (som föregående inlägg handlade lite om). Men när jag kom upp på ryggen så var han hur mjuk som helst och väldigt samarbetsvillig! Kändes jätteskönt och han jobbade på så himla bra. Så är det faktiskt fortfarande, trots att han fuskar lite med att lägga tungan över bettet och lite sånt. Sen blir det ju alltid lite jobbigare när jag kräver arbete av honom på ett djupare plan, vilket jag gör nu.

Min ridlärare tipsade om en liten typ av stång som man sätter i munnen så han inte kan lägga över tungan över bettet. Kostade kanske 30kr och hon sa att den var jättebra. Så jag får ta och köpa en sådan, så jag kommer åt honom riktigt då han som sagt fuskar lite nu.

Idag är min plan att rida ut en sväng. Vart vet jag inte riktigt. Vill ha med mig någon men jag vet inte riktigt vem som skulle vilja, men jag får se. Kanske kan flörta med mamma om det inte regnar. I helgen är det träningsläger på schemat. Både jag och Mårten ska få en riktigt träningsomgång då det är planerat springturer och två ridpass om dagen. Dock vet jag inte hur mycket jag ska vara med på då jag är och har varit sjuk de två senaste veckorna. Ingen röst och en fasansfull hosta gör mig mest trött och ovillig till träning så vi får se. Kanske inte är så smart att springa heller vid det tillståndet. Äsh, ja vi får se. Känner jag mig bra springer jag med, känner jag mig inte bra nej då stannar jag inne och borstar Mårten istället.

Så, nu blev det en liten uppdatering. Får väl ta tag i mig själv och försöka uppdatera lite oftare nu när jag har sommarlov. Dock börjar jag jobba om ca två veckor, och då vet man aldrig hur mycket tid det finns...