Jag sitter just nu i mitt rum med tända ljus och Loka och tittar på en video på Karin Warnmarks youtubekanal. Älskar Karin Warnmarks blogg och filmer. Sjukt inspirerande människa. Ska verkligen försöka att ta efter en del av hennes kämparglöd när det gäller träning. Ska försöka komma igång efter jul (har önskat mig gymkort i julklapp).

 

Har varit en omtumlande dag idag med besked som jag inte vet hur jag mår av. Har inga direkta svar så får vänta några dagar/veckor innan jag får veta säkert. Efter det har jag inte en aning hur jag ska gå vidare. Hade behövt prata med honom ikväll, men det får troligen vänta tills imorgon istället. Ska dock ta mig en sväng ut till stallet när min pappa har kommit hem med bilen. Ska leta upp pannlampan här hemma med och ta med ut, så får vi se om vi inte kan ge oss ut på en tur trots mörkret.

 

Det blev ett pass på ridbanan idag. Har faktiskt varit där nere fyra dagar i rad nu, men han behöver verkligen ridas igenom. Skrittade ut en runda först i alla fall, som framskrittning. Väl på banan så skötte han sig fint. Han är lite hängig i handen men han är sådan när han inte riktigt går igenom helt ärligt. Det känns i alla fall helt okej för tillfället, vilket är skönt. Nu väntar jag bara på en ny sadel, helt sjukt vad det börjar bli jobbigt att rida barbacka...

Det är ofta som vi glömmer bort tiden vi har med de som betyder i vårt liv. Vi glömmer bort att verkligen värdera livet som det är värt att värderas. Vi hinner inte ta tid till det vi älskar, för vi stressar hela tiden vidare mot nästa dag, nästa vecka, nästa månad. Vi följer samma mönster och ser precis samma saker. Vi glömmer bort. 

 

Många tycker att jag är rätt löjlig när jag är orolig för framtiden och för att förlora de jag älskar. Och de flesta gångerna tycker jag också jag är det. Tycker att jag överdriver, att jag tänker för mycket, borde slappna av. Men jag är nog rätt glad att jag är sådär överdriven ändå. För tänk om allt det där jag är så fruktansvärt rädd för, faktiskt inträffar? Då kommer jag hata mig själv för att jag inte kysste min kärlek en sista gång innan vi sa hejdå för några timmar, eller så kommer jag ångra att jag inte gav min mormor och morfar en kram, eller att jag inte sa att jag älskade mamma, fastän det är vad jag gör mest av allt. Är det verkligen värt att riskera allt det där, för att inte överdriva? 

 

Det finns så mycket som kan få tiden att ta slut. Inte bara för oss själva, utan för dem vi älskar. Och jag vill aldrig behöva känna att jag kunde gjort så mycket mer, sagt så mycket mer än vad jag gjorde. Jag vill inte stå där, på gränsen att förlora allting och veta att jag inte gjorde tillräckligt. För sorgen kommer finnas där ändå, den kommer förlama tillräckligt ändå, och jag vill i alla fall inte behöva ångra mina sista stunder med människorna jag älskar, någonsin. 

Hallå vänner.

 

Idag har varit en jobbig dag på ett sätt som är lite svårt att förklara. Det har varit en tråkig jobbdag, kanske jag kan förklara det som. Har haft krånglig arbetsuppgift och det har tagit upp typ 90% av mitt tålamod så känner mig smått orkeslös fast ändå rastlös. Galet konstig känsla.

 

Just nu kan jag sumera mitt tillstånd med det här:

Jag vill: Kramas med en fin människa

Jag borde: Ta en renskrubbande dusch.

Jag ska: Åka till stallet och fördriva tiden.