Hur vi blint älskar våra hästar som om vi vore tio år igen.

Har ni tänkt på en sak? Nästintill alla vi som äger en häst, tycker att det är den bästa hästen i världen, och kan oftast inte förstå varför alla andra inte tycker precis som vi. Vi påpekar att vår häst minsann är finast, bäst och snällast. Inte kan det väl finnas någon annan som är bättre än just ens alldeles egen häst? Känner ni igen er? 
 
Det är likadant med alla djur egentligen. Men hästar är det så påtagligt med. Jag vet när man var yngre, och nästan kunde bli arg på sina kamrater för att de inte tyckte att den hästen man själv hade som favorit var den bästa på ridskolan. Hur kunde alla andra vara så korkade liksom?! Och när man tänker tillbaka på det, så skrattar man till och tänker "tur att vi växte upp och inte håller på med sådant trams längre!". Men har vi verkligen blivit bättre?
 
Jag vet att jag fortfarande går runt och tänker att det inte kan finnas en snällare häst i världen än Mårten. Men min kompis som har en minst lika snäll häst hon (fast inte som Mårten, såklart), hon tycker att hennes är den snällaste i världen - utan tvekan. 
 
 
Det är lite roligt det där, att vi tror att vi har växt upp så mycket. När vi egentligen bara är kvar på samma ställe, bara att vi inte erkänner det själva. När vi så blint tror på alla ord vi intalar oss, utan att egentligen se. Men, vad gör det egentligen? Alla andra som har lika snälla hästar som Mårten, får tycka att de har den snällaste hästen om de vill. Jag vet ju att jag har det, innerst inne. ;)
PUBLICERAT 2013-01-08 | 09:29:00 | KATEGORI I Fridas huvud | 0 Kommentarer
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Har ni tänkt på en sak? Nästintill alla vi som äger en häst, tycker att det är den bästa hästen i världen, och kan oftast inte förstå varför alla andra inte tycker precis som vi. Vi påpekar att vår häst minsann är finast, bäst och snällast. Inte kan det väl finnas någon annan som är bättre än just ens alldeles egen häst? Känner ni igen er? 
 
Det är likadant med alla djur egentligen. Men hästar är det så påtagligt med. Jag vet när man var yngre, och nästan kunde bli arg på sina kamrater för att de inte tyckte att den hästen man själv hade som favorit var den bästa på ridskolan. Hur kunde alla andra vara så korkade liksom?! Och när man tänker tillbaka på det, så skrattar man till och tänker "tur att vi växte upp och inte håller på med sådant trams längre!". Men har vi verkligen blivit bättre?
 
Jag vet att jag fortfarande går runt och tänker att det inte kan finnas en snällare häst i världen än Mårten. Men min kompis som har en minst lika snäll häst hon (fast inte som Mårten, såklart), hon tycker att hennes är den snällaste i världen - utan tvekan. 
 
 
Det är lite roligt det där, att vi tror att vi har växt upp så mycket. När vi egentligen bara är kvar på samma ställe, bara att vi inte erkänner det själva. När vi så blint tror på alla ord vi intalar oss, utan att egentligen se. Men, vad gör det egentligen? Alla andra som har lika snälla hästar som Mårten, får tycka att de har den snällaste hästen om de vill. Jag vet ju att jag har det, innerst inne. ;)
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------





NAMN:

MAILADRESS: (visas ej)

URL/BLOGGADRESS:

KOM IHÅG MIG:
VAD HAR DU PÅ HJÄRTAT?

Trackback
RSS 2.0