Idag satt jag upp på Mårten för första gången på några dagar. Det kändes skönt. Av någon anledning är det näst intill alltid lite motigt att rida innan jag börjar göra i ordning hästen. Det tar liksom emot. Förstår inte varför?! Det känns ju alltid bra när jag väl har kommit upp. Sjukt irriterande. Får alltid ha i huvudet att det blir bättre när jag väl har kommit upp.

 

Valde att rida ut idag, då herr M var fruktansvärt spänd och uppe bland molnen när jag tog in honom från hagen. Hade först bara tänkt rida en kort runda, bara för att det är så förbannat kallt, men tog en längre runda ändå till slut. Vi hade det väldigt trevligt för det var då inte lika farligt ute på vägarna som det tydligen vart vid hagen... Mårten trippade på och frustade glatt med öronen spikrakt framåt mest hela tiden. Han kan vara allt bra söt ibland. 

 

Väl tillbaka till stallet hade mina ben förfrusit till den milda grad att det gjorde ont i dem på riktigt och jag fasade att hoppa av. Jag överlevde dock detta och kom av hel. Mårten nöjd, Frida nöjd = bra ridtur. Idag fick jag även ett sådant infall av längtan till sommaren. Helt sinnessjukt vad jag vill ha sommar, helst nu.

 

Det här är livskvalité. Solen i ögonen på bästa kompisens rygg.