Tankar en novemberkall dag.

Det är ofta som vi glömmer bort tiden vi har med de som betyder i vårt liv. Vi glömmer bort att verkligen värdera livet som det är värt att värderas. Vi hinner inte ta tid till det vi älskar, för vi stressar hela tiden vidare mot nästa dag, nästa vecka, nästa månad. Vi följer samma mönster och ser precis samma saker. Vi glömmer bort. 
 
Många tycker att jag är rätt löjlig när jag är orolig för framtiden och för att förlora de jag älskar. Och de flesta gångerna tycker jag också jag är det. Tycker att jag överdriver, att jag tänker för mycket, borde slappna av. Men jag är nog rätt glad att jag är sådär överdriven ändå. För tänk om allt det där jag är så fruktansvärt rädd för, faktiskt inträffar? Då kommer jag hata mig själv för att jag inte kysste min kärlek en sista gång innan vi sa hejdå för några timmar, eller så kommer jag ångra att jag inte gav min mormor och morfar en kram, eller att jag inte sa att jag älskade mamma, fastän det är vad jag gör mest av allt. Är det verkligen värt att riskera allt det där, för att inte överdriva? 
 
Det finns så mycket som kan få tiden att ta slut. Inte bara för oss själva, utan för dem vi älskar. Och jag vill aldrig behöva känna att jag kunde gjort så mycket mer, sagt så mycket mer än vad jag gjorde. Jag vill inte stå där, på gränsen att förlora allting och veta att jag inte gjorde tillräckligt. För sorgen kommer finnas där ändå, den kommer förlama tillräckligt ändå, och jag vill i alla fall inte behöva ångra mina sista stunder med människorna jag älskar, någonsin. 
PUBLICERAT 2013-11-26 | 12:35:49 | KATEGORI Vardagen | 0 Kommentarer
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det är ofta som vi glömmer bort tiden vi har med de som betyder i vårt liv. Vi glömmer bort att verkligen värdera livet som det är värt att värderas. Vi hinner inte ta tid till det vi älskar, för vi stressar hela tiden vidare mot nästa dag, nästa vecka, nästa månad. Vi följer samma mönster och ser precis samma saker. Vi glömmer bort. 
 
Många tycker att jag är rätt löjlig när jag är orolig för framtiden och för att förlora de jag älskar. Och de flesta gångerna tycker jag också jag är det. Tycker att jag överdriver, att jag tänker för mycket, borde slappna av. Men jag är nog rätt glad att jag är sådär överdriven ändå. För tänk om allt det där jag är så fruktansvärt rädd för, faktiskt inträffar? Då kommer jag hata mig själv för att jag inte kysste min kärlek en sista gång innan vi sa hejdå för några timmar, eller så kommer jag ångra att jag inte gav min mormor och morfar en kram, eller att jag inte sa att jag älskade mamma, fastän det är vad jag gör mest av allt. Är det verkligen värt att riskera allt det där, för att inte överdriva? 
 
Det finns så mycket som kan få tiden att ta slut. Inte bara för oss själva, utan för dem vi älskar. Och jag vill aldrig behöva känna att jag kunde gjort så mycket mer, sagt så mycket mer än vad jag gjorde. Jag vill inte stå där, på gränsen att förlora allting och veta att jag inte gjorde tillräckligt. För sorgen kommer finnas där ändå, den kommer förlama tillräckligt ändå, och jag vill i alla fall inte behöva ångra mina sista stunder med människorna jag älskar, någonsin. 
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------





NAMN:

MAILADRESS: (visas ej)

URL/BLOGGADRESS:

KOM IHÅG MIG:
VAD HAR DU PÅ HJÄRTAT?

Trackback
RSS 2.0