Jag har som många redan vet, x antal bloggar som jag läser varje dag. Paulinas är en av dem. Jag hittade till ett inlägg där hon skrivit om hur vi, psykiskt ger hästarna fel signaler och på så vis får dem att vara eller göra på ett visst vis. En elak häst är till exempel inte elak av naturen (det finns hästar som blir lite aggresiva när de har ont) utan det är vi som har gett den signaler som den inte förstår och den reagerar på ett aggresivt sätt.

 

När jag läste igenom kommentarerna så var det en tjej som tyckte att Paulina hade helt fel, då hennes häst var genuint rädd för att hoppa trots att hon gjorde allting rätt. Hon ifrågasatte tankesättet då hon inte tyckte att hon hade gjort något fel för att få hästen till att vara rädd för att hoppa. 

 

Jag tyckte att det var intressanta synsätt båda två och tänkte direkt tillbaka till Catharina Almroths clinic och träning som jag medverkade på under förra helgen. Hon förklarade nämligen att det inte är hästarna som bestämmer sig för hur de ska agera. Nu ska vi ju självklart tänka på att hästar är flyktdjur och på så vis flyr från det som dem tycker är läskigt och farligt. Men hur agerar vi när hästen intar flyktbeténde eller är rädd för något? 

 

Oftast trycker vi till med hälarna i sidorna för att liksom bevisa för hästen att det inte är farligt. Catharina, som är dressyrdomare högt i klasserna, berättade att hon ofta möter hästar som är rädda för domarbordet. Ryttaren reagerar då genom att trycka till lite extra med skänklarna, nästan lite bryskt för att visa hästen att det inte alls är farligt. Det vi inte vet är att vi då istället för att ha gett hästen signalen att det inte är farligt, har gett hästen signalen att det är superfarligt och hästen vill på så sätt absolut inte gå emot det där domarbordet.

 

Hon demostrerade även det dagen efter när det var en häst som var rädd för ett hörn i ridhuset. Ryttaren tog (såklart, vem hade inte?) så fort hon kände att hästen stod emot tag i yttertygeln, eftersom hästen skyggade inåt. Reaktionen mot det var ju dock inte att hästen följde med ytterhanden ut i hörnet - tvärt emot slängde den sig ännu mer inåt ridbanan istället. Catharina förklarade att hon istället skulle ta tag i innertygeln och när hon gjorde det, kunde hästen utan problem gå ut i hörnet. 

 

Oftast tänker vi helt enkelt bara fel, angående hästarnas beténden. Vi tänker att vi gör rätt, när vi i själva fallet gör helt fel. Det är inte lätt, verkligen inte, men för att börja någonstans måste vi svälja stoltheten och inse att det är vi som oftast är roten i hästars problem.

 

 

Hade min häst varit rädd för att hoppa, hade jag till exempel ställt frågorna:

Det finns miljontals frågor att ställa sig när hästarna reagerar på något. Men den största frågan vi hela tiden måste ställa oss är vad vi gör för fel. Det är inte alltid vi som gör fel, men ofta, precis som Paulina skriver, är det vi som är anledningen till hästarnas problem. Även om vår avsikt är en helt annan.