Först och främst måste jag säga att debuten inte blev riktigt som jag hade planerat. Jag ville få en bra känsla, med ett bra resultat och jag ville främst att jag skulle rida bra. Kan inte säga att något av det infann sig särskilt länge.

Jag hade räknat med att han skulle vara spänd, men hoppades på att jag skulle kunna rida bort det - vilket jag brukar kunna också. I början på framridningen kändes det rent ut sagt skit. Han var totalt okoncentrerad och lyssnade på allt annat utom mig. Jag var stressad då allting tagit längre tid och framridningstiden började springa iväg. Jag visste att jag behövde i alla fall 40min på mig för att få igenom honom, och det var knappt med tiden.

Jag ville mest hoppa av och gå och gömma mig i början. Men allt eftersom slappnade han av mer och mer, och började kännas fin. I slutet av framridningen kändes han bra men jag var nervös över galoppen då den inte alls hade varit okej.

Utanför banan, när jag väntade på min tur, var han fortfarande loss, avslappnad och koncentrerad. När vi kom in i ridhuset stelnade hela hästen till och han blev spänd som en fiolsträng. Det var knappt märkbart hur mycket det gick att påverka honom och jag kände att allt hopp om en bra ritt försvann.

Trots att Mårten var fruktansvärt spänd, skötte han sig bra. Han gjorde allt jag bad honom om, och det var jag som klantade mig allra mest. Jag glömde bort programmet. Två gånger, TVÅ! Jag red som en kratta, men jag genomförde ritten som kändes hemsk, och ville mest gråta och skrika när jag gick ut från banan. När min häst ställer upp, då klantar jag mig istället. Var så arg på mig själv och kände mig totalt värdelös. 

 

Resultatet talade i alla fall inte för känslan, som blev 57%.