Lite tankar bara.

Jag funderar dagligen på det här med god hästhållning. Alla pratar alltid om god hästhållning och att vi ska vara noga med att lyssna på vad det är våra hästar vill och vad de vill berätta för oss. Men hur många gör det egentligen?

Jag ska inte peka finger åt någon eller nämna några namn, men jag har sett en hel del olika hästmänniskor genom åren. Det finns de som försöker fjäska sig in hos sina hästar genom mat och godsaker, sen finns det de som försöker skapa respekt för människan genom att straffa hästen med slag och sparkar så fort den gör något som vi tycker är fel, och självfallet finns det tusentals mellanting mellan dessa två olika typer av hästmänniskor.

Jag skulle nog vilja se mig som någon slags mellantingmänniska i det fallet faktiskt. Jag upplever inte mig själv som att jag slår hästar, trots att jag i vissa få fall kan smälla till en häst om jag anser att den gjort något som inte är okej (vilket betyder om de bits eller sparkas för att skada en människa utan anledning enligt oss). Jag kan nypa min häst lite i läppen om han naffsar efter fingrarna hela tiden och jag kan höja rösten om han är påväg att göra något som han inte får. Men samtidigt vill jag tillåta mycket av hästens beteende för att de är just hästar. Jag skulle i en perfekt värld där ingen blev skadad vilja låta hästarna sparkas och bitas och vara hästar för att de är djur som inte tänker som vi människor gör. De tänker inte "nu ska jag jävlas som satan med henne/honom så jag ska bita och sparka henne/honom gul och blå!". Det är vi som tänker så. Inte dem. Det ligger i deras natur att försvara sig genom att bitas och sparkas, och om en häst nu gör det, då finns det en anledning till detta. Varför ska vi då bestraffa dem för något som är en självklarhet för dem själva?

Jag är väldigt okej med mycket gällande min häst utan att tappa rang. Jag vill inte att min häst ska se mig som en farlig och hemsk varelse som han bör och ska vara rädd för. Jag vill att min häst ska se mig som en kompis, som någon som han kan älska och ha roligt med - men, på mina villkor. Jag ska vara ledaren i flocken och jag ska ha högst rang.

Jag tillåter alltså min häst att klia sig på mig, inte hela tiden, men ibland för att det är så hästar gör. Hästkompisar kliar varandra, och då gör jag det med min häst också. Sen är jag inte korkad och låter honom klia sig på mig när, hur och var han vill. Jag har mina tillfällen då jag tycker det är okej, och det tror jag faktiskt att min häst också vet för det är bara då han försöker klia sig. En sån liten sak tror jag kan ha stor betydelse faktiskt, för det känns som att min häst på något vis har fått respekten för mig, men samtidigt ser mig som en kompis som han kan finna trygghet hos.

Jag frågade en kompis varför hon trodde att han alltid luktade på min hand när vi var ute och gick, och hon sa att det troligen var för att känna av min puls. För att känna om det var värt att bli rädd för någonting, och efter att hon berättade det kändes det så himla självklart för visst är det nog precis som hon sa! Varje gång Mårten spänner till och inte riktigt vet om han ska bli rädd eller inte, luktar han på min hand och blir sedan lugn igen. Hon berättade även att jag troligen har ett lugn som han påverkas av vilket också gör honom lika lugn. Visst för att alla hästar är känsliga, så tror jag att min är ovanligt känslig för vad jag känner. Är jag arg blir han spänd som en fiolsträng och motsträvig, medan han om jag är på ett bra humör är världens goaste lilla häst.

Här om dagen kom det fram en pappa till en ridande tjej i mitt stall och tittade lite när jag klippte Mårtens hovskägg. Hans kommentar var "jag hade aldrig satt mig sådär nära hästens hovar!". Och det enda jag fick upp i huvudet, vilket också blev mitt svar var att om jag inte litar på min häst, hur ska han då lita på mig? Och visst vet jag att det kan hända även de snällaste hästarna att de blir rädda och sparkar till, men samtidigt tror jag att min häst bryr sig så mycket att han inte vill skada mig. Sen kan det alltid hända olyckor, men det kan det även hända den mest försiktiga människan.

En kompis har kommenterat mitt lugn med att hon vill vara lika naivt orädd som jag är, och först visste jag inte riktigt om jag skulle ta det som något bra eller dåligt. Men sen när jag tänkte lite djupare på det insåg jag att det inte är så att jag är naivt orädd för allting, det är snarare så att jag försöker se allt på ett realistiskt sätt. Jag har också varit den där personen som låg hemma i sängen och nästan grät för att jag var så rädd att något hemskt skulle hända. Men sen kom den dagen då jag insåg att det inte är någon mening att gråta över saker som inte har hänt, just för att de kanske aldrig kommer hända ändå. Varför ska man fundera och var rädd över saker i framtiden när vi lever i nuet? Man kanske inte ska vara helt oförberedd på saker som komma skall, men jag kände att jag ville leva ett lyckligt liv i nuet, där jag inte är rädd för att bli överkörd när jag går på trotoaren eller rider min häst barbacka i skogen med tanke på hur rädd han kan bli och kasta av mig. Jag vill leva ett liv där jag lever på riktigt och inte missar någonting för att jag var rädd. Jag vill inte vakna en morgon när det är försent och tänka "tänk om".

Vi gör alla misstag, och det är så vi lär oss bäst. Det vi kommer ihåg allra mest är det vi har kämpat med och sedan lyckats. För det vi klarade direkt utan någon större ansträngning, vad gav det oss, egentligen? Jag tror att min häst mår bra av att få göra lite som han vill, utan att det ska gå överstyr. Men jag vet också att många tycker mitt sätt att se på hästar och vår hästhållning är osund för både människan och hästen. Och kanske blir det så att min häst respekterar mig mer än vad han kommer respektera alla andra, men gör det verkligen så mycket, då? Vad gör det att han följer mig och ingen annan, när det är jag som kommer vara vid hans sida livet ut? Är det verkligen osunt att både han och jag lever lyckliga med varandra, då?
PUBLICERAT 2011-06-18 | 00:00:26 | KATEGORI Allmänt | 4 Kommentarer
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag funderar dagligen på det här med god hästhållning. Alla pratar alltid om god hästhållning och att vi ska vara noga med att lyssna på vad det är våra hästar vill och vad de vill berätta för oss. Men hur många gör det egentligen?

Jag ska inte peka finger åt någon eller nämna några namn, men jag har sett en hel del olika hästmänniskor genom åren. Det finns de som försöker fjäska sig in hos sina hästar genom mat och godsaker, sen finns det de som försöker skapa respekt för människan genom att straffa hästen med slag och sparkar så fort den gör något som vi tycker är fel, och självfallet finns det tusentals mellanting mellan dessa två olika typer av hästmänniskor.

Jag skulle nog vilja se mig som någon slags mellantingmänniska i det fallet faktiskt. Jag upplever inte mig själv som att jag slår hästar, trots att jag i vissa få fall kan smälla till en häst om jag anser att den gjort något som inte är okej (vilket betyder om de bits eller sparkas för att skada en människa utan anledning enligt oss). Jag kan nypa min häst lite i läppen om han naffsar efter fingrarna hela tiden och jag kan höja rösten om han är påväg att göra något som han inte får. Men samtidigt vill jag tillåta mycket av hästens beteende för att de är just hästar. Jag skulle i en perfekt värld där ingen blev skadad vilja låta hästarna sparkas och bitas och vara hästar för att de är djur som inte tänker som vi människor gör. De tänker inte "nu ska jag jävlas som satan med henne/honom så jag ska bita och sparka henne/honom gul och blå!". Det är vi som tänker så. Inte dem. Det ligger i deras natur att försvara sig genom att bitas och sparkas, och om en häst nu gör det, då finns det en anledning till detta. Varför ska vi då bestraffa dem för något som är en självklarhet för dem själva?

Jag är väldigt okej med mycket gällande min häst utan att tappa rang. Jag vill inte att min häst ska se mig som en farlig och hemsk varelse som han bör och ska vara rädd för. Jag vill att min häst ska se mig som en kompis, som någon som han kan älska och ha roligt med - men, på mina villkor. Jag ska vara ledaren i flocken och jag ska ha högst rang.

Jag tillåter alltså min häst att klia sig på mig, inte hela tiden, men ibland för att det är så hästar gör. Hästkompisar kliar varandra, och då gör jag det med min häst också. Sen är jag inte korkad och låter honom klia sig på mig när, hur och var han vill. Jag har mina tillfällen då jag tycker det är okej, och det tror jag faktiskt att min häst också vet för det är bara då han försöker klia sig. En sån liten sak tror jag kan ha stor betydelse faktiskt, för det känns som att min häst på något vis har fått respekten för mig, men samtidigt ser mig som en kompis som han kan finna trygghet hos.

Jag frågade en kompis varför hon trodde att han alltid luktade på min hand när vi var ute och gick, och hon sa att det troligen var för att känna av min puls. För att känna om det var värt att bli rädd för någonting, och efter att hon berättade det kändes det så himla självklart för visst är det nog precis som hon sa! Varje gång Mårten spänner till och inte riktigt vet om han ska bli rädd eller inte, luktar han på min hand och blir sedan lugn igen. Hon berättade även att jag troligen har ett lugn som han påverkas av vilket också gör honom lika lugn. Visst för att alla hästar är känsliga, så tror jag att min är ovanligt känslig för vad jag känner. Är jag arg blir han spänd som en fiolsträng och motsträvig, medan han om jag är på ett bra humör är världens goaste lilla häst.

Här om dagen kom det fram en pappa till en ridande tjej i mitt stall och tittade lite när jag klippte Mårtens hovskägg. Hans kommentar var "jag hade aldrig satt mig sådär nära hästens hovar!". Och det enda jag fick upp i huvudet, vilket också blev mitt svar var att om jag inte litar på min häst, hur ska han då lita på mig? Och visst vet jag att det kan hända även de snällaste hästarna att de blir rädda och sparkar till, men samtidigt tror jag att min häst bryr sig så mycket att han inte vill skada mig. Sen kan det alltid hända olyckor, men det kan det även hända den mest försiktiga människan.

En kompis har kommenterat mitt lugn med att hon vill vara lika naivt orädd som jag är, och först visste jag inte riktigt om jag skulle ta det som något bra eller dåligt. Men sen när jag tänkte lite djupare på det insåg jag att det inte är så att jag är naivt orädd för allting, det är snarare så att jag försöker se allt på ett realistiskt sätt. Jag har också varit den där personen som låg hemma i sängen och nästan grät för att jag var så rädd att något hemskt skulle hända. Men sen kom den dagen då jag insåg att det inte är någon mening att gråta över saker som inte har hänt, just för att de kanske aldrig kommer hända ändå. Varför ska man fundera och var rädd över saker i framtiden när vi lever i nuet? Man kanske inte ska vara helt oförberedd på saker som komma skall, men jag kände att jag ville leva ett lyckligt liv i nuet, där jag inte är rädd för att bli överkörd när jag går på trotoaren eller rider min häst barbacka i skogen med tanke på hur rädd han kan bli och kasta av mig. Jag vill leva ett liv där jag lever på riktigt och inte missar någonting för att jag var rädd. Jag vill inte vakna en morgon när det är försent och tänka "tänk om".

Vi gör alla misstag, och det är så vi lär oss bäst. Det vi kommer ihåg allra mest är det vi har kämpat med och sedan lyckats. För det vi klarade direkt utan någon större ansträngning, vad gav det oss, egentligen? Jag tror att min häst mår bra av att få göra lite som han vill, utan att det ska gå överstyr. Men jag vet också att många tycker mitt sätt att se på hästar och vår hästhållning är osund för både människan och hästen. Och kanske blir det så att min häst respekterar mig mer än vad han kommer respektera alla andra, men gör det verkligen så mycket, då? Vad gör det att han följer mig och ingen annan, när det är jag som kommer vara vid hans sida livet ut? Är det verkligen osunt att både han och jag lever lyckliga med varandra, då?
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------



POSTAT AV: jonna

jättebra skrivet!

2011-06-28 @ 21:00:47
URL: http://livetisadeln.blogg.se/



POSTAT AV: Emelie

Jag gillade verkligen det här inlägget, jag håller med dig helt och hållet! Jag och mina hästar är bästa vänner :-) Vi leker, busar, tränar seriöst osv. Allt blir så mycket roligare då!



Jag lyssnar även till dom, vissa dagar då de verkligen säger NEJ till ridbanan då kan jag skita i det och rida i skogen istället och ta ridbanan dagen efter. Jag tycker allt handlar om att ge och ta, hästar ställer upp så otroligt mycket för oss. De låter oss alltid få sitta på deras ryggar när vi vill osv. Så varför inte låta de få bestämma också?



Okej, absolut begränsat så de inte tar över och blir jävliga, men jag tycker de ska få visa sina åsikter också men ändå veta att jag är flockledaren. Jag menar, inte bestämmer vi över våra människovänner hela tiden? Vi låter ju dom vännerna få vara med och bestämma också.

2011-06-29 @ 01:24:30
URL: http://semlur.blogg.se/



POSTAT AV: emma

Jättebra skrivet :)

2011-07-03 @ 13:50:06
URL: http://nelliemma.blogg.se/



POSTAT AV: Elin

Hej Frida,



Blev så glad när jag läste det du skrivit. Jag är precis likadan själv och det är så kul att läsa om andra som är lika eftersom det inte verkar finnas så många. Många i mitt nuvarande stall och i nästan alla stall som jag har stått i med mina hästar har sett hästen som just häst, och inte en fyrbent vän. De har mockat, gjort mat och ridit och sen åkt hem. Inte många (eller ingen alls) leker, busar, myser och har kul med sin häst på annat sätt än på ryggen. Jag älskar när jag får tid till att mysa och pyssla extra med min kille. Och han verkar älska det också. Vi går promenader, lekar följa john osv. Hoppas du fortsätter ha samma syn resten av dit hästliv!

2012-01-05 @ 12:49:11
URL: http://heseddy.blogg.se/





NAMN:

MAILADRESS: (visas ej)

URL/BLOGGADRESS:

KOM IHÅG MIG:
VAD HAR DU PÅ HJÄRTAT?

Trackback
RSS 2.0