Jag tänkte bara berätta om den fantastiska känslan jag hade idag när jag red. I alla fall stundvis! Jag har som jag skrev i inlägget för någon dag sedan inte haft den där känslan när man känner att allting går skitbra och bara flyter på på ett rätt bra tag. Det har gått bra och känts bra, men inte mer. Idag kändes det verkligen fantastiskt til och från!

Började hela ridpasset med att skritta ut på en överpigg Mårten Gås tillsammans med Carro och Geila. Vi skrittade på en liten stig i skogen och det var inga problem. På tillbakavägen red jag lite slutor/öppnor och skänkelvikningar på grusvägen och han kändes faktiskt väldigt fin och lyhörd. Min planering var ju att vi skulle hoppa, så då gjorde vi det.

Efter skritturen kände jag att jag lika gärna kunde börja trava fram direkt. Han gick direkt ner i en låg och lugn form och stressade inte alls upp sig lika mycket som han brukar göra när han blir ensam i paddocken. Tog det bara lugnt och försökte rida med en mjuk hand och till slut släppte han igenom även i hans svaga vänstervarv. Tog upp honom i galopp och han var fortfarande lika lugn och mjuk och gick med en låg fin form - något som han inte brukar göra. Han brukar vara väldigt snabb med att dra upp huvudet så fort vi kommer till galoppen. Galopperade i båda varven, lite variationer på storleken på volter, lite längning och kortning i galoppen och började sedan hoppa ett litet hinder som låg på kanske 70cm. Valde att direkt efter hindret rida en liten mindre volt i galopp för att han inte skulle springa iväg som han gärna gör efter hindret. Och han lugnade ner sig direkt och höll kvar det så.

Det kändes okej i hoppningen också. Inget språng sådär idag som jag kände wow-känslan på. Men det var helt okej. Jag har svårare att lägga honom bra till hinder i vänster galopp då han gärna blir lite springigare i det varvet. Hoppade några språng på kanske 80cm. Orkade inte hoppa av och höja, haha... Sen valde jag att bara trava av honom i en låg avslappnad form och efter det fick han massor av beröm och jag skrittade av honom inne i ridhuset.

Det var så himla härligt att ha haft den där sköna känslan i markarbetet i alla fall. För då vet jag att den säkerligen kommer komma i hoppningen också. Det är så himla jobbigt och tråkigt att vara ensam och hoppa eftersom man alltid måste sitta av och höja hindrena och det känns liksom som att det blir ett slags avbrott mitt i allt eftersom hästen tror att den är färdig sådär huxflux. Så jag hoppas att jag kan hitta någon som är lite sugen på att hjälpa till i hoppningen. Kanske mor och far, kanske någon snäll ridtjej haha.